Har du också en ord-tombola i huvudet?

Jag kan vakna smått språkförvirrad ibland. Är jag ensam om det? Jag vet i uppvakningsögonblicket inte vilket språk som gäller liksom. För mig beror det helt på vilket språk jag nyss drömt på. Hjärnan börjar automatiskt: Wo ist meine Handy?…eller jag menar Dónde esta mi …NEJ, Anna skärp dig! Where is my phone? Just det! (Hjärnan undrar var min mobil är.)

Nyvaken masar jag mig ur sängen långsamt (har inte helt starka armar och ben pga en funktionsnedsättning) och sorterar sömnigt bland alla ord i skallen. Känns ungefär som den där lottomaskinen med tryckluft där alla bollar med nummer kastas runt i en genomskinlig bubbla, tills en av bollarna sugs ner till en liten piedestal och ett lottnummer är draget. Fast mina bollar har ord på sig, och alla språk studsar runt huller om buller. Tills det första ordet min hjärna hittar för ”mobil” sugs fast på den lilla piedestalen. ”Handy”, det tyska ordet för mobiltelefon. Fast min hjärna vill inte nödvändigtvis prata tyska just då. Den vill bara att jag ska hitta min mobil. Så lottodragningen börjar om, den här gången på spanska, men nu har jag vaknat till lite, så jag avbryter dragningen mitt i och påbörjar en ny lottodragning, nu på engelska. Ofta stannar jag kvar i engelskan tills telefonen ringer, ett mail eller meddelande trillar in och språket är på svenska. Då flyttar jag över helt till svenska med vissa tillfälliga lånebesök bland mina ordbollar.

Efter första koppen te är jag inte längre offer för lottodragningen. Orden – och språken – har snällt sorterat isär sig själva och leker lydigt i varsin hörna i mitt medvetande. Jag går in i respektive hörna ibland och lånar de ord jag inte hittar på ”pågående” språk. Översätter, känner efter och smakar på olika formuleringar. Språkhörnorna funkar lite som bibliotek, och orden funkar som låneböcker – jag lånar och returnerar och alla leker lydigt i sina respektive inhägnader eller kategorier. Tills det är dags att lägga sig och åter låta hjärnan sova. Då är det som om Pippi Långstrump knackar på, likt en pillemarisk lottopresentatör, och plötsligt leker hon och Tommy och Annika hela havet stormar bland mina prydliga språkhörnor. Inga ord sitter säkert, tombolan börjar om…

En av de märkliga grejerna är att jag inte talar flytande tyska när jag är vaken. Jag har vuxit upp i ett hem där det talats tyska till mig ofta, men jag har alltid svarat på svenska. Tydligen verkar min hjärna kunna tyska ändå, så det är bara min fåfänga, osäkerhet eller någon annan känslostyrd grej som gör att jag drar mig för att prata tyska. När jag är vaken vill säga.

Nackdelen med att prata flera språk (om det nu finns en sådan) är att man vänjer sig vid att kunna formulera sig helt obegränsat och korrekt, oavsett språk. Man njuter av friheten att kunna säga exakt vad man avser att säga. Och eftersom tyskan (och för den delen svenskan) har en grammatik som är rent utsagt förjäklig att få till felfri, så verkar min hjärna inte våga tala tyska om grammatiken inte är perfekt. Det har blivit lite bättre på senare år men min själ verkar ha behovet av att prata mer tyska, så då låter hjärnan mig göra det felfritt i drömmarna istället. Att det kan innebära en ord-tombola på morgnarna får jag stå ut med tills jag blir modigare och tvingar mig själv att prata tyska oftare även i vaket tillstånd. Och jag tror på att vara modig!

SÅ – jetz gehts loss! (vilket i drömmen skulle stavas korrekt: Jetzt geht’s los!) Nu kör vi – precis som Mellopubliken vrålar i rutan när jag sätter punkt här för idag.