Vinnartexten från skrivtävlingen “Midsommar möter AI”:
De har avskaffat barnbordet, ser jag när jag sätter mig ner. Det är klart att min syster Lindas tre barn har vuxit, inte bara kroppsligt. Borden är dukade. Svenska flaggor och midsommarstång i miniatyr, blågula serpentiner och pappersservetter. Mitt på bordet en stor bukett med prästkragar, blåklockor, rödklöver, smörblommor, kråkvicker och strån av timotej. Midsommarblomster kompletterar buketten och gör det till sju sorter. Nedanför syrrans stuga ligger bryggan där sommarrestaurangerna samsas med gästhamnens båtar. Från badbryggan hörs högljudda rop från norska ungdomar som undrar om midsommar på svenska stavas med a eller ä. Och från hotellets stugor dunkar dansmusik från nittiotalet. Det är midsommar i Bohuslän.
Den här sommaren undervisar jag inte som jag brukar. Sommarkursen är nedlagd. De minskade anslagen beror på att så få av mina studenter brydde sig om att ens lämna in tentan förra sommaren. Men jag har ändå att göra – studenter som förbereder omtentor och kompletterar tidigare inlämningsuppgifter. Jag önskar bara att den låga nivån var mer överraskande.
De senaste åren har det blivit mer uppenbart för mig att få studenter tagit sina uppgifter på allvar, som om det fanns något meningsfullt och glädjande i att förstå och lära sig. Istället har de gjort uppgifterna med vänsterhanden, eller låtit artificiell intelligens lösa dem. Att studenter vill ta genvägar är i och för sig inget nytt. Jag har varit med om att äldre syskon, föräldrar, till och med någons mormor, gjort studenterna en otjänst genom att göra deras hemtentor och inlämningsuppgifter åt dem förut.
På en kurs hörde en student av sig för att den uppgift hon skulle opponera på inte överhuvudtaget gick att förstå. Den innehöll enormt många svåra ord, men i den ordningen som de var uppställda, även om det såg ut som en argumentation, så betydde de ingenting. Jag höll med, helt och fullt, och tänkte att det bara fanns två möjligheter. Antingen var den här inlämningen en del av ett komplicerat konstprojekt, som gick ut på att peka ett avslöjande finger mot lärande som koncept, mot universitetet som institution och som maktutövande, relationer, läsning, förförståelse. En tråkig, oinspirerad protest som gjorts många gånger förr. Eller, så var den helt enkelt skriven av någon som inte satt sig in i och förstår uppgiften, kurslitteraturen och hur man argumenterar och resonerar abstrakt om tankar. En mycket ung student som hånar sitt åtagande, eller en dator. Ämnet var Meningen med livet enligt filosofin. Kanske var den skriven av AI. För om vi postulerar att den var skriven av någon som inte har förmåga att beskriva vad vare sig meningen med mänskligt liv eller filosofiämnet är – då blir texten i alla fall möjlig att förstå. Jag är hermeneutiker i grund och botten – jag strävar efter att förstå allt utifrån dess egna premisser.
Min äldsta systerdotter, Cilla, har åldern inne för att kunna söka till universitetet, men väljer att spela in sminkvideor istället. Jag förtvivlar ofta om den unga generationen, undrar varför de lägger all sin tid och energi på att både se ut och tänka som om de vore datagenererade. Nåväl. Har jag tur får jag väl dö inom en tjugo, trettio år, och snart kan jag börja dra mig tillbaka från det här eländiga samhället. Nu kommer Cilla med en fin krans till sin gamla moster – men innan jag kan få den ska den fotograferas, filmas, dokumenteras till förbannelse, och sedan skickas ut i en stum och ointresserad rymd.
Jag har verkligen som ambition att låta Cilla leva sitt eget liv, men två snapsar in i måltiden rinner sinnet över.
”Har du sökt någon utbildning till hösten?” frågar jag Cilla. Jag beter mig lite för krävande.
”Nej, jag vill inte plugga. Det är alldeles för jobbigt. Jag vill bli influencer och skapa content.”
”Vem är det du ska ’influera’?” Vilka är de tankar du ska förmedla?”
”Nej, jag… bilder, saker jag tycker om och vill pusha för… smink, shopping och så…”
”Har det mening, i ditt eller någon annans liv? Blir du en obetald kraft i reklambranschen? Eller är det bara”a tale/told by an idiot/full of sound and fury/signifying nothing?”
”Det där har jag ingen aning om vad det betyder.”
”Det är Shakespeare, om att uttrycka sig och leva väl. Vi kan inte ens drömma om att nå upp till hans nivå.”
”Varför ska jag bry mig om en död, vit man?”
”Vet du att din generation är den första i mänsklighetens historia som har lägre IQ än sina föräldrar? Varför går ni aktivt in för att bli dummare?”
”Vad menar du? Varför är du så elak?” Här går min syster förbi med potatissallad i ena handen och barbecuesås i den andra, och passar på att skälla ut mig. Att hon så ofta gör just det är anledningen till att vi inte setts på flera år. Kanske måste jag ompröva beslutet att försöka återuppta kontakten med familjen, och istället ta bussen hem omedelbart. För jag vägrar låta mig definieras av min syster igen.
Men visst, jag är elak. Ni låter er vaggas till sömns av flöden av mord, övergrepp och självsvält som pågår dygnet runt. Opinionsbildare ropar på lagstiftning, som om det vore enda sättet att komma till rätta med problemet. Men gissa vad? Ni kan välja själva. Välj att inte låta diktaturer programmera er till ångest och passivitet.
”Snart kommer AI att utföra allt som är besvärligt åt oss ändå.” Cilla skrattar åt mig, stärkt av att Linda kommit till hennes försvar.
”Fast det ser ut som om AI istället håller på att ta över allt som är skapande och tillfredsställande, och lämnar människan till slitsamma och tunga uppgifter.” Eller till att sitta låst framför flödet av ångestskapande filmer på sin dator dygnet runt.
”Jag kollar bara på TikTok åtta timmar om dagen. Jag skapar ju innehåll där också.”
”Cilla, häng med mig på ett experiment.” Jag pausar för dramatisk effekt. ”Sätt din mobil på att ensam bevaka flödet på din dator i en vecka. Så kan du läsa en bok och skriva fem dikter istället.”
”Hur ska jag kunna läsa och skriva utan mobilen? Jag brukar lyssna på böcker i den.”
”Testa att både läsa och skriva på papper. Ge mig en vecka, och jag ska ge dig friheten åter.”
”Jag har inga böcker här, och jag vet inte på förväg vad som är bra.”
Välsignade, förbannade, krångliga unge. ”Det är en risk man får ta i livet. Och du behöver ju inte läsa något bra för det här experimentet. Det viktiga är att det är på papper. Någon gammal deckare finns säkert här i huset. Annars finns det säkert någon lättläst roman i mataffären. Om det inte finns ett bibliotek i närheten?”
Hon skakar på huvudet. Sådan tur har vi inte.
Jag plockar fram ett par hundralappar ur plånboken, ur mitt nödförråd för strömavbrott och hackerattacker. ”Köp dig en pocketbok på Ica. Vilken som helst. Det viktiga är att du bestämmer dig för att läsa färdigt den.”
”Hur lång tid tar det att läsa en bok?” Hur långt är ett snöre? ”Det beror på hur fokuserad du är, hur många timmar om dagen du sitter, hur många sidor boken är. Till exempel. Men ta dig tid att gå ut och gå utan mobilen också. Att äta när maten är varm, utan att fotografera först. Lev lite. Det är väl vad som skiljer oss från maskinerna?”
Hon garvar. ”Är det vad du lär filosofistudenterna?”
”Om de skulle fråga, är det vad jag skulle säga.” Särskilt på kursen om Meningen med livet.
”Och om jag inte förstår boken, och vad den handlar om?”
”Vi kan läsa den tillsammans, och ses och diskutera den. Du väljer, jag läser den du valt också.”
”Vi har startat en bokklubb!” Hon verkar misstänkt nöjd. ”Det kan jag lägga upp på nätet!”
Jag hoppas verkligen att hon skämtar. Men ler för att visa god vilja.
”Men till den svårare frågan.” Hon gör en konstpaus. ”Hur skriver man en dikt?”
Mycket bra fråga. En som poeterna alltid kämpat med, och som varit ett centralt motiv i dikterna åtminstone sedan modernismen. ”Ett vanligt sätt är att börja en dikt är en observation, en iakttagelse, och sedan få den att säga något om livet istället.”
”Exempel?” Hon kämpar så hårt för att förstå att hon istället ser tvärförbannad ut.
”Såhär: Läppstiftsmärken/på gårdagens disk/så kort är lyckan.”
”Vem har skrivit det?”
”Jag hittade på det just nu.”
”Kan det vara en dikt? Så enkelt?”
”Om jag påstår det, så är det en dikt. Och jag kan läsa upp den, betona raderna, på ett sätt som gör det tydligt.”
”Det är ju kul!”
”Precis. Varför ska datorerna få ha det så roligt? Medan vi kedjar fast oss själva i ett oändligt flöde av nonsens, som dessutom gör oss illa?”
Så innan natten och myggen anländer har vi en överenskommelse, Cilla och jag. Kanske kan jag jobba mig tillbaka in i familjen via henne, om jag inte förmår få Linda att acceptera och lyssna på mig det här besöket heller. Istället för att vara otåliga får vi ge varandra en chans att vara sårbara och nå varandra som människor. Lyssna på varandra, uttrycka vår mänsklighet och tillsammans skapa en vision som hyllar mänskligt liv och kanske kan ge oss en värld värd att leva i.
Lämna ett svar